Kärlek och Omtanke!
Heej,
Veckan i skolan har varit bra, vi har kommit långt och jag känner att saker och ting börjar sätta sig i ryggmärgen. Trots att jag bara gjort vissa saker en gång, så kan jag göra det igen på ett snabbare sätt. Så det flyter på, nu går vi snart in på sista veckan som "Dock-klippare", Sedan är det dags att börja ta emot kunder. Spännande, men också väldigt skrämmande!
Samuel gav mig en blick i Onsdags, och han hann inte säga någonting innan jag lät honom göra det han ville. Så han är nu på en plats tillsammans med alla sina andra vänner. Får se om han vill komma hem igen under nästa vecka. Så nu är det extra lugnt och tyst i huset ... eller? ;)
Jag tänkte inte skriva så mycket om skolan i detta inlägget, utan mer lägga fokus på någonting som är såå mycket viktigare.
" En del är hårda, andra mjuka.
Några friska, en del sjuka.
Den gör rätt, den gör fel.
Någon är halv, en annan hel.
Vi lär oss genom Andra,
Att ta hand om Varandra!
Vi är så lika, tilllika Olika "
Vi är bara människor, och vi alla gör fel. Alla försöker vi vara oss själva, utan att tänka på vem vi själva faktiskt är. Vi vill alla bli omtycka, men vi tänker inte på konsekvenserna av våra handlingar. Vi alla försöker hjälpa, men vissa får bara ryggen till. Det är okej att göra fel, det är mänskligt och någonting som alla gör. Det viktiga är att man vågar acceptera och förstå problemet, att man med ärlighet och mening i det man säger, kan säga ordet "Förlåt".
Vi dömmer varandra vid första ögonblicket, det första intrycket är det viktigaste för alla. Men det vi inte tänker på, är att utsidan talar sitt språk, medan det som finns på insidan har en helt egen historia. Det är inte okej att döma en människa efter första gången, det är inte okej att döma en människa efter någonting, innan man vet hur det egentligen ligger till. Man får självklart ha tankar och åsikter om personen ifråga, men det är inte okej att diskutera dessa med andra nya personer för att få samma bild av varandra. Vi alla känner och tycker olika, men vi ska vara riktigt försiktiga med att säga vissa saker, och noga med till vem vi uttalar oss om detta. Jag är så otroligt trött på att höra si eller så från personer om en annan, och så fort denna "Unika" personen finns i rummet så är attityden en helt annan. Vi kan inte, vi får inte tro att vi känner en person efter första intrycket. Snälla!!!
Vi är alla olika, vi har alla gått igenom olika saker, vi kommer ifrån olika bakgrunder, vi tänker på olika sätt, det är det som gör oss Unika! Vi kan inte tycka om alla, vi kommer inte att passa ihop med alla, men vi KAN vara snälla och omtänksamma mot varandra ändå. Vi lever i en framtid, full av möjligheter, är det då okej att leva av att gör andra ledsna? Är det okej att vara glad över att ha fått andra personer att känna sig oälskade? Är det verkligen okej att snacka skit och yttra sig om någon annans liv inför andra, när det blir av elakhet man gör det?
Om du har gjort fel, och vet om detta själv. Om personen du gjort fel mot, är väl medveten om vad som hänt. Varför kan du inte bara säga Förlåt? Det sägs att ärlighet varar längst, och visst är det så. Har du gjort något du ångrar, som gör att du måste betee dig annorlunda i personens närhet, varför kan du inte bara säga ett ärligt förlåt? Oavsett om personen vet någonting eller inte, så är det av ärlighet, ren kärlek och omtanke du säger det lilla men starka ordet. Hur svårt kan det vara? Tyvärr är det otroligt svårt, men tänk på att behandla andra, som du själv vill bli behandlad!
"Första gången jag såg henne, var hon söt och tyst. Hon satt där mest för sig själv, gjorde inte en fluga rädd. Blickarna hon fick gjorde ont i mitt hjärta. Vad hade denna lilla flicka gjort emot dessa okända människor? Tissel och tassel hit och dit. Alla verkar tycka att hon är konstig, hon säger ingenting hon rör sig knappt, men hon Ler med hela ansiktet om någon frågar henne en liten fråga som, "Vart ligger toaletten?".
Ska det vara såhär?
Leendet försvinner snabbt, då hon ser att andra börjat viska, peka och titta på henne. Hur kan man tycka så illa om en person, som inte säger ett ord, som inte rör sig en centimeter? Hur kan man döma en person utefter dessa förutsättningar?
När det är dags för indelningar i grupper, inser jag snabbt, att ingen kommer vilja vara med henne. Men jag gör inget, för jag vill inte få dåligt rykte. Hon blir tillsist inputt i en grupp av läraren. Det finns tre uppgifter att göra i gruppen på tre personer. Var på jag hör hur den ena säger till den andra: - Om jag gör det här, så kan du göra det där. Den tysta flickan fick ingen uppgift. Den andra svarar: - Men ni båda två kan ju göra det.
Det gladde mig att det fanns någon med ett levande hjärta i detta rummet. När allt var klart, skulle det redovisas inför gruppen. Flickan fick inte vara med och bestämma utan fick tilldelat sig halva arbetet att berätta om, medans de andra två i gruppen tog varsin fjärdedel.
Var det rättvist att göra så? Att utnyttja den tysta, blyga för att själv slippa göra bort sig? Är det okej att bara ta förgivet att den som inte säger så mycket klarar av allt och kan ta emot hur mycket skit som heslt?
Denna flickan har en diagnos, som kan förklara. Och då är det plötsligt väldigt lätt att inse att man gjorde fel. Är det så världen ska vara?"
Man kan inte döma någon utefter vad man ser. Det finns alltid dolda saker på insidan. Saker som ingen behöver veta, för man ska bli behandlad som alla andra iallafall. Man ska inte behöva lägga fram sitt liv på bordet för att få andra personer att förstå för att ändra sin syn. Vi alla är lika mycket värdefulla och det är dags att vi börjar tänka på detta omedelbart!
Det är också PRECIS lika viktigt att förlåta en person som gjort någonting riktigt dumt. Vi alla gör misstag, vissa mer grova än andra. Och så länge man inte riskerat någon annans liv, så måste man lära sig att förlåta. Vissa gör misstag av osäkerhet, av att få uppmärksamhet, av att någon gång få känna kärlek ifrån sina nära och kära. Men när man begått misstag på misstag och tappat förtroendet av dem man älskar mest. Så är det helt omöjligt att hitta rätt väg igen. Det är inte okej att som familjemedlem eller släkt, bara ge upp. Det är inte okej att skita i personen ifråga. Hon/han behöver uppenbarligen hjälp, och det börjar med uppmärksamhet och kärlek, som sedan kommer att kunna över få i ett förlåt! Men så länge som man har bestämt sig för att "Såhär är det, så här tycker jag OCH alla andra" Så har man en bit att jobba på själv. Man kan inte hjälpa någon förens man accepterat att man själv kanske tänkt och gjort fel. Gör något innan det är försent, som du sen kommer att få leva med i resten av ditt liv!
Bit ihop och våga vara ärlig, speciellt emot din familj och släkt. Det är den enda släkten man har, och de enda personerna som alltid kommer att finnas i ditt hjärta oavsett vad. Sluta med att gå runt och prata om varandra, om du inte kan prata med personen i fråga. Det är bara du själv som förlorar på det. Våga säga förlåt, det är jätte viktigt!
"Det är lätt att glömma av att komma ihåg att man är grymt bra som man är"
Ha nu en jätte go helg, och var rädda om varandra! Ta tillfället i akt att kontakta personer som du vill berätta något för, eller varför inte bara slå en pling och kolla läget? Lev dina dagar, som om de vore de sista, för alltid!
JAG ÄLSKAR ER
NI BOR I MITT HJÄRTA
NI BETYDER
Mamma, Pappa, Julia, Emma, Mormor, Morfar, Mommi, Farfar
Hela släkten <3
Puss å Kraam